Nya artiklar

Förståndet

forstandetFörstånd eller intellekt är ett och samma ting. De är alltså olika beteckningar för samma sak. Förstånd kan syfta på dels tänkande, dvs. tänkandeprocessen, dels med tänkandeprodukten, dvs. de resultat man har framkommit till, som betydelse. Förståndet har inget eget organ man kan hänvisa till, utan det är en komplex process som består av den uppfattade verkligheten, människans uppfattande, hennes hjärna och den tidigare information hon har. Existerar inte dessa fyra i en specifik process, kan inget förstånd, dvs. intellekt, äga rum.

 

Antikens män som undersökte förståndet och sökte lokalisera det i huvudet, hjärtat eller någon annanstans, hade således fel. De trodde tydligen att förståndet var eller hade ett eget organ. Samtidens män felade när de gjorde hjärnan till förståndets belägenhet. Vare sig de som höll åsikten att förståndet är hjärnans reflexion på verkligheten, eller de av åsikten att det förhöll sig tvärtom. Detta eftersom hjärnan, ett organ som alla andra organ, reflekterar inget, och på vilken ingen reflexion sker, då reflexion är ljuskastandet över något samt ljusets återspegling. Reflexion är också riktningen av en sak mot en kropp som innehar reflexionsegenskapen, samt kroppens återspegling, i ljusets närvaro, vilket exemplifieras av en glödlampas riktning mot en kropp och ljusets återspegling, och sålunda synliggörandet av kroppen och ljuset. Eller riktningen av en kropp mot en spegel, i ljusets närvaro, med ljusets och kroppens avbildnings reflexion och kroppens synliggörande på spegelyta som följd, då kroppens avbildning reflekteras som om vore avbildad bakom spegeln och blir därmed sedd. Den har i själva verket inte avbildats bakom spegeln, utan reflekterats på samma sätt som ljus reflekteras på vilken kropp som helst. Detta är reflexionen. I tänkandeprocessen sker ingen reflexion, vare sig från hjärnans sida mot verkligheten, eller tvärtom. Reflexionen som sådan äger inte rum alltså. Beträffande ögat, varigenom reflexion inbillas äga rum, så sker ingen reflexion vare sig i eller av det, utan det som sker är brytning. Det seddas avbildning reflekteras inte utåt, utan brytning äger rum som följd av det seddas riktning mot ögat. Det seddas avbildning bryts och stannar i insidan så föremålet kan ses. Det seddas avbildning kan inte reflekteras bakåt, och kan sålunda aldrig reflektera eller reflekteras. Därför är hjärnan inte förståndets belägenhet.

 

Vad som sker är att den uppfattade verklighetens avbildning förmedlas till hjärnan via sinnena. Avbildningen formas av det sinne som förmedlar verkligheten; är det synen, förmedlas kroppens avbildning, är det hörseln, förmedlas röstens avbildning, är det lukten, förmedlas luktens avbildning, etc. Verkligheten tecknas, såsom den förmedlats, i hjärnan, enligt den avbildning som förmedlats. Således sker endast uppfattningen av verkligheten, dvs. inget tänkande har ägt rum ännu. Instinktivt igenkännande, dvs. sakens varande såsom mättande eller inte, plågande eller inte, glädjande eller inte, behagande eller inte, kan ske. Inget därutöver kan äga rum. Finns däremot tidigare information, kan den knytas, genom den knytningsförmåga hjärnan åtnjuter, med den uppfattade verklighet som tecknats i hjärnan, och då sker tänkandeprocessen, varvid uppfattning av en viss sak och kunskap om den produceras. Finns ingen tidigare information, kan uppfattning om en saks realitet inte tillkomma, utan processen stannar vid själva uppfattandet eller vid det instinktiva igenkännandet, dvs. såsom sakens varande mättande eller inte, uteslutande, och inget tänkande kan äga rum.

 

Följaktligen kan tänkandeprocessen inte äga rum, om inte fyra element närvarar; den uppfattade verkligheten, ett eller flera sinnen, hjärnan och tidigare information. Saknas ett av dessa fyra element, kan inget tänkande äga rum. Alla tänkandeförsök utan den uppfattade verklighetens eller den tidigare informationens existens är tomma inbillningar, och inte tankar. Att hänge sig åt sådant fjärmande från den uppfattade verkligheten eller den tidigare information som är knuten till den leder till att sjunka ännu mer i illusioner och villfarelser. Därför är existensen av den uppfattade verkligheten, den tidigare informationen, hjärnan och sinnena, nödvändig.

 

Förstånd är sålunda överföringen av verkligheten genom sinnena till hjärnan och förekomsten av tidigare information varmed verkligheten tolkas. Det som överförs är verkligheten och inte dess avbildning, eftersom det som överförs är uppfattningen av verkligheten, inte en bild liknande den fotografiska bilden. Att prata om verklighetens överföring är därför mer precis än att prata om överföring av verklighetens bild, eftersom den överförda bilden är uppfattningen av verkligheten, och inte enbart en bild av den.

 

Detta är intellektets, dvs. förståndets, definition. Denna process äger rum hos tänkaren producerar tankar, och inte hos den till vilken tankar förmedlas. Anledningen till att denna process inte äger rum hos den till vilken tankar förmedlas, är att tankarna är färdigproducerade. Tankars producent förmedlar dessa till andra människor, och dessa vidarebefordrar tankar till andra, och uttrycker dessa genom språket eller annat medel, men språk är det härskande av alla uttrycksmedel över hela världen.

 

Godtar den person, tankarna förmedlats till, dessa tankar och erkänner deras sanningsenlighet och överensstämmelse med verkligheten, efter att ha undersökt dem intellektuellt, skiftar tankarna från att vara blott och bart berikande information människan bär på, till uppfattningar som påverkar och dirigerar hennes handlande i livet, eftersom hon då realiserat den uppfattade tanken i sin tankevärld genom den acceptans hon tillerkänner tanken. Den information som inte upptar något utrymme i människans tankevärld, dvs. blir realiserad genom acceptansen däri, utgör heller ingen påverkan på hennes handlande i livet, just pga. det faktum att den ej upptar något utrymme i hennes tankevärld.