Måndagen den 3 mars 1924 vaknade världen av nyheten om att Mustafa Kemal i Turkiet officiellt hade avskaffat kalifatet. Denna natt blev den sista kalifan Abdul-Mejid II instuvad i en bil med en resväska fylld med kläder och pengar för att gå i exil från Turkiet och aldrig mer återvända. Detta var hur 1342 års tid av islamisk regim avslutades. Följande är en historisk betraktelse om hur koloniala krafter först sådde fröet av ökade klyftor hos muslimer genom att inplantera idéer om nationalism och slutligen administrera förödelsen av kalifatet i enlighet med deras förändiska agenter.

Några månader efter förstörelsen av kalifatet, utropade Turkiet som självständigt den 24 juli signerat av Lausanne Treaty. England och deras allierade drog tillbaka dess trupper som hade ockuperat Turkiet sedan slutet av första världskriget. I respons till detta, hölls protester i ”House of Commons” för ”British Foreign Secretary” Lord Cozon, för att ha erkänt Turkiet som självständigt. Lord Curzon besvarade:

”Situationen är nu så att Turkiet är död och kommer aldrig att resa sig igen, eftersom vi har förstört dess moraliska styrka, Kalifatet och Islam”.

Som Lord Curzon erkände hade England tillsammans med Frankrike spelade en väsentlig roll i att förstöra kalifatet genom att karva upp de muslimska landområderna mellan sig. Deras planer mot kalifatet var inte endast en reaktion mot kalifatets sidospår tillsammans med Tyskarna under första världskriget. Dessa planer var tillsatta hundratals år tidigare vilket slutligen kom till verklighet under Uthmani Khilafah tid då allt började hastigt gå utför i i mitten av 1700-talet.

Det första angreppet i att förstöra sammanhållningen av Islam kom redan på 1000-talet, då Påven Urban II skickade iväg det första korståget för att ockupera Al-Quds. Efter 200 års ockupation besegrades slutligen korsfararna med hjälp av Salahudeen Ayyubi. På 1400-talet, besegrades Konstantinopel och det sista fästet av Byzantines imperium togs över.

Under 1500-talet sveptes den Islamska staten genom södra och östra Europa, som gav Islam till sitt folk. Under denna tid tilltog sig miljontals människor Islam i Albanien, Jugoslavien, Bulgarien m.f.
I en belägring i Viena år 1529, formade en allians för att stoppa Kalifatets expansion i Europa. Det var vi denna tidpunkt korsfararna startade sin kamp mot Islam och Kalifatet och återupplivade planerna för att ta itu med denna ”orientaliska problemet”.

Greven Henri Decastri, en fransk författare skrev i sin bok med titeln ”Islam” år 1896
”Jag kan inte tänka mig hur den muslimska världen skulle ta det om de fick höra historien om medeltiden och förstod vad kristna talare brukade säga i sina lovsånger; alla våra lovsånger även de som dök upp före 1100-talet utströmmade från ett koncept vilket var orsaken till korsfararna. Dessa lovsånger var fyllda med hat riktade mot muslimer rakt mot och en total ignorans om deras religion. Som ett resultat från dessa lovsånger och sånger, hatet mot religionen fixerades i människors sinnen, och missförstånd rotades djupt, några finns än idag. Alla brukade se muslimer som avgudardyrkare, icketroende och otrogna.”

Efter deras nederlag, förstod korsfararna att den muslimska styrkan var den Islamska Aqeeda [tron]. Så länge muslimer var starkt fästa till Islam och Koranen, kunde inte Kalifatet förstöras. Detta var orsaken till att man i slutet av 1500-talet etablerade de första missionerande centret på Malta och gjorde detta till deras huvudkvarter för att skicka missionärer mot den muslimska världen. Detta var början på västvärldens kulturella spridning i den muslimska världen genom britter, fransmän och amerikanare.

Dessa missionärer arbetade beklädda under utbildning och vetenskaps institut. Starten till deras effekt mot muslimer var minimal. Men under 1700- 1800-talet, då förfallet hade påbörjats i Kalifatet, avancerade missionärerna att exploatera svagheterna i staten och spred korrumperade koncepter till folket. Beirut blev under 1800-talet ett center för mission. Under denna tid utförde man civila klyftor mellan kristna och druser och senare kristna och muslimer, med britter som stöttade druserna och fransmännen vid de kristnas sida.

Missionärerna hade två huvudsyften under denna tid:

1. Att separera araberna från det Ottomanska riket
2. Att ta ifrån muslimerna bandet till Islam.

År 1875, bildades den ”hemliga föreningen” i Beirut i syfte till att stödja arabisk nationalism hos folket. Genom deklarationer och flygblad kallade man för ett politisk oberoende av araber, speciellt dem i Syren och Libanon. Man anklagade Turkiet i dess litteraturer att sko sig på den Islamska Kalifatet från araberna, vanvårdade den islamska Shariahn [Guds lag] och kränkte deen [islamsiska levnadssättet].

Dessa frön av arabisk nationalism blev befruktat år 1916 då britterna beordrade sin agent Sharif Hussein av Mecka att skapa den arabiska revolten mot det ottomanska kalifatet. Denna revolt blev lyckad genom att dela upp arabisk land från Kalifatet och placera sig under brittisk och fransk mandat.

Samtidigt så injekterade man nationalism hos den turkiska befolkningen. Den unga turkiska rörelsen etablerades 1889 baserad på turkisk nationalism och uppnådde sin kraft år 1908 efter att köra bort Khaleefa Abdul Hamid II.

Förrädaren Mustafa Kemal som ville avsätta Kalifatet var medlem av de unga turkarna. Detta var orsaken till Mustafa Kemal senare uttalande:

”Var det inte för Kalifatet, Islam och prästerskapet som den turkiska farmarna slogs och dog för i fem hundra år? Det är hög tid att Turkiet ser efter sina egna intressen och ignorerar indierna och araberna. Turkiet ska stå på egna ben och leda muslimerna.”

Vid sidan, missionärerna aktiverade britter och fransmän tillsammans med ryssarna och började genast kolonisera många delar av den muslimska världen. Detta började i mitten av 1700-talet då år 1768 Catherin II av Ryssland krigade mot Kalifatet och lyckades ockupera landområden i södra Ukraina, Norra Kaukasus och Krim som inte samarbetade med det ryska imperiet. Frankrike attackerade Egyptiern och britterna ockuperade Indien. Under 1800-talet ockuperade Frankrike norra Afrika och britterna Egypten, Sudan och Indien. Gradvis minskades Kalifatets land ända in i slutet av första världskriget då endast Turkiet fortfarande fanns kvar, som ockuperades av allierade trupper under kommandet av den brittiska generalen som hette Charles Harrington.

Delningen av landet i Kalifatet var ett uppgjort avtal skapad av britterna och fransmännen år 1916 i ett hemligt avtal känd som Sykes-Picot. Planen var förhandlad mellan den franske diplomaten Francois George-Picot och brittiske diplomatiska rådgivaren Mark Sykes. Under detta avtal, tilläts britterna att kontrollera Jordanien, Irak och mindre landområden omkring Haifa. Frankrike fick kontrollera södra och östra Turkiet, norra Irak, Syrien och Libanon. Kontrollerande krafter var fria att avgöra inom staternas gränser. Mellanösterns karta idag är ett arv från Sykes-Picot och deras gränser matchar Mr Sykes och Mr Picot´s linjer dragna som brukade regeras av en ledare under Kalifatet.

Tiden strax innan förstörelsen av Kalifatet, spelade britterna den viktigaste rollen genom att föda upp dess agent Mustafa Kemal. Genom ett antal politisk manöver med hjälp av britterna, kunde Mustafa Kemal etablera sig som en man med pondus i Turkiet. År 1922, hölls Lausanne konferensen av britternas utrikes sekreterare Lord Curzon och diskuterade Turkiets självständighet. Turkiet var under denna tid ockuperad av allierade styrkor medens institut av Kalifatet fortfarande existerade endast vid namn. Under denna konferens stipulerade Lord Curzone fyra riktlinjer för att erkänna Turkiets självständighet. Dessa var de:

1. En total nedmontering av Kalifatet
2. Landsförvisa Kalifen
3. Konfiskerande av dess egendom
4. Att deklarera Turkiet som en sekulär stat

Lyckandet av denna konferens vilar på dessa fyra riktlinjer. Hur som helst, med en sådan utomstående påtryckning, finns det fortfarande många muslimer i Turkiet som sitter på tankar om Kalifatet, som hade serverat Islam på ett mycket bra sätt i århundraden och fann det obegripligt att det någonsin kunde falla samman. Hence, Lord Curozon misslyckades att säkra dessa riktlinjer och konferensen slutade upp som ett misslyckande. Ändå gav inte den listige Lord Curzon med hjälp av britterna upp. Den 3 mars 1924, använde Mustafa Kemal sina styrkor och terroriserade hans politiska motståndare som hann trycka på avskaffandets räkning som skulle se institutet av Kalifatet officiella avvecklas.

För kolonialmakternas förstörelse av Kalifatet var inte tillräckligt. De ville säkra att Kalifatet aldrig skulle resa sig igen tillsammans med muslimerna. Lord Curzon sa: ”Vi måste sätta ett stopp till allt som bringar något islamsk enighet mellan de muslimska sönerna. Likt vi redan har lyckats med, att slutgöra Kalifatet, så vi måste säkra att det aldrig kommer att resa sig igen och förena muslimerna, så som intellektuellt eller kulturellt enighet”. Därför, så placerade de ett antal hinder för att hindra en återuppbyggnad av Kalifatet:

1. Introduktionen av ett icke-islamskt koncept i den islamska världen så som patriotism, nationalism, socialism, sekuläritet och kolonialisterna främjade politiska krafter baserade på deras idéer.

2. Närvaron till utbildning av läroplan uppsattes av kolonialmakterna, som har funnits intakt i 80 år och gjorde att majoriteten av de utbildade unga människorna och de lärarinstituten går emot Islam.

3. Den ekonomiska beroende för den muslimska världen av västvärldens regeringar och företag så att folket levde i svag fattigdom och tvingades till att fokusera på att få föda genom dem för dagen istället för att se deras sanna roll som kolonisatörer.

4. Det avsiktliga arvet från uppdelningen om den muslimska världen omkring fortsatta gränser och territorier så att muslimer skulle permanent engageras i mindre frågor.

5. Skapandet av organisationer så som Arab League och senare Organisation of Islamic Countries (OIC) som urvattnade banden till Islam, fortsatte att oförena den muslimska världen och misslyckanden att lösa några problem.

6. Inplanteringen av staten Israel, in i hjärtat av den muslimska världen som skulle spetsa den västländska styrkan genom anfall mot försvarslösa muslimer samtidigt som man skapade myter om muslimer.

7. Närvaron av tyranner som regerar i muslimska länder som allierade sig med västvärldens mästare; de som förtrycker och torterar Uhmmahn; de kommer inte från Ummah och hatar Ummah lika mycket som Ummah hatar dem.

Trots dessa förhinder och planteringar och planer av kolonialmakterna, är återuppbyggnaden av Kalifatet än idag en realitet i den muslimska världen. Vi måste at denna chans tillvara på detta jubileum av förödelsen av Kalifatet och reflektera på dagens situation hos muslimerna och säkra att endast genom att arbeta för att få tillbaka Kalifatet. Vi kan säkerligen åstadkomma något i detta liv och det nästkommande