Det råder inga tvivel om att den islamiska Ummah har degraderats från den ställning den har åtnjutit de senaste 13 århundradena. Degraderingen omfattade alla tänkbara områden; det andliga, intellektuella, juridiska, politiska, industriella, vetenskapliga etc. Orsakerna är flera:

1. Upphävandet av muslimernas rätt till ijtihad (att anstränga sig till det yttersta för att komma till Allahs سبحانه وتعالى hukm (regel) beträffande en specifik händelse) på 400-talet e H, vilket ledde till en juridisk och intellektuell stagnation, vars uppenbara spår märks än idag.

2. Arabiskans allt svagare ställning ända sedan 700-talet e H, och detta föranledde en allt dunklare och diffusare uppfattning av Islams aqidah (livsåskådning) och ahkam (lagar).

3. Den påverkan grekisk och persisk filosofi har utövat på muslimerna, vilket försvagade Islam-förståelsen.

4. Och till råga på allt, kom västerlandets hatiska, ihärdiga och obevekliga attacker mot Islams aqidah och ahkam, samt västs outtröttliga spridning av kufr-tankar, -uppfattningar och -känslor bland såväl muslimerna som ickemuslimerna i den islamiska osmanska Khilafah-staten, vilket försvagade och t o m förvrängde Islam-förståelsen ytterligare hos en del muslimer.

Alla ovannämnda faktorer har resulterat i att muslimernas uppfattning av Islam försvagades och grumlades så till den graden att Islam uppfattades som en religion, dvs ett individuellt förhållande mellan människan och hennes Skapare. Da´wah kunde man ta sig an när man hade tid, att påbjuda det riktiga och förbjuda det oriktiga marginaliserades, Islam fick anpassas till rådande förhållanden osv av alla dessa kontra-islamiska tankar. När läget blir som sådant, är det ofrånkomliga resultatet ett faktum; nämligen muslimernas degradering från ställningen som den första Ummah, samt den osmanska islamiska Khilafah-statens fall.

Sedan dess har den islamiska världen styckats mellan de västerländska hyenorna; Storbritannien, Frankrike och Italien. Gränser drogs mellan olika områden i enlighet med det fatala Sykes-Picot-avtalet, och s k självständiga kufr-nationalstater grundades för första gången i Islams och muslimernas historia. Så en del muslimer blev turkar, en annan del somalier, en tredje del syrier, för att inte nämna irakierna, algerierna, albanerna, tunisierna, egyptierna, sudaneserna, jordanierna, palestinierna, bosnierna, indierna och pakistanerna m fl. Muslimerna, p g a sin ytliga Islam-förståelse, hyllade dessa kufr-nationalstater och trodde att de äntligen hade fått sin frihet genom detta uppbrott från ”förtryckarturkarna.” I själva verket var det precis tvärtom, ty genom Khilafahs fall har muslimerna trätt in i den mörkaste och svåraste perioden någonsin. En period av först och främst syndfullhet, eftersom

1. Allah سبحانه وتعالى har förbjudit för muslimerna att leva i mer än tre dagar utan att ha Khalifah (nu har muslimerna varit utan Khalifah i dryga 76 år).

2. Islam har avlägsnats från livet, samhället och staten.

3. Stora delar av den islamiska världen har avskurits från resten av Ummah och dominerats av kuffar (ex Serbien och Bulgarien), ockuperats av kuffar (ex Palestina och den arabiska halvön) eller omkonstruerats så kuffar kan styra och ställa (ex Indien).

4. Kufr-tankar (ex materialism, jämställdhet, mänskliga rättigheter) och -känslor (ex nationalism, etnocentrism, nationellt broderskap) har ersatt många av Islams tankar och känslor.

Andra effekter har varit att:

1. muslimerna massakreras, lemlästas och våldtas (20-50 miljoner dödade i det kommunistiska Sovjet, 20-50 miljoner dödade i det kommunistiska Kina, 2 miljoner dödade i Burma, 300 000 dödade och 70 000 våldtagna i Bosnien, 100 000 dödade i Albanien etc etc),

2. muslimernas resurser bortskänks av en hop förrädare (kungar, emirer, presidenter och sultaner) till Islams och våra fiender till vrakpriser (ett fat olja kostar faktiskt mindre än ett fat Cola!),

3. dessa förrädare stoppar hundratals miljarder dollar av muslimernas pengar i egen ficka och låter hundratals miljoner muslimer leva i ett förnedrande tillstånd av misär, fattigdom, okunnighet och underutveckling, istället för att använda dessa enorma resurser och rikedomar till muslimernas gagn,

4. muslimerna har lidit hela tiden under dessa av väst stödda förtryckares despotiska envälde, och inte fått njuta av den barmhärtighet och rättvisa Islam har ålagt statsledaren gentemot underståtarna, samt

5. muslimerna har fått utstå de diverse tillmälen kuffar har riktat (och fortfarande riktar) mot både Islam och muslimerna, utan att ha till hands det massmediala uppbåd Khilafah-staten kunde mobilisera för att verkligen sätta stopp för kuffars smutskastning och svartmålning av Islam.

Så vad är räddningen undan Allahs سبحانه وتعالى varning om att straffa oss för att vi inte har fullföljt denna största fardh (plikt); nämligen att ha en Khilafah där en Khalifah (islamisk statsledare) implementerar Islam fullt ut, inrikes, och sprider den genom Da´wah och Jihad bland de förtryckta på detta Allahs سبحانه وتعالى jordklot, så Islams rättvisa omfattar hela mänskligheten, och så att de inte bara hör om Islam, utan också få uppleva den, och därmed kommer, insha´allah, till övertygelsen att Islam är den enda räddningen undan den felaktiga, motsägelsefulla, bristfälliga och därmed förkastliga demokratiska kapitalistiska ideologins ok? Vad är räddningen undan den eländiga realitet vi och resten av mänskligheten genomlider? Vad är lösningen för Harlembornas, Sergel Torgs och Jernbanetorvets knarkares, de efter Izmits jordbävning tusentals hemlösas och de på Kairos gravplatser miljontals bosattas miserabla tillvaro?

Efter att ha betraktat Ummahs historia och nuvarande situation i ljus av Allahs سبحانه وتعالى befallningar om hur vår Ummah egentligen ska vara, samt dess roll som mänsklighetens räddare, har mujtahid (juridiskt och språkligt kvalificerad person för att derivera ut ahkam (lagar) från Islams juridiska texter) och tillika domaren Taqi-ud-Din an-Nabhani (må Allah سبحانه وتعالى förbarma Sig över honom) grundat Hizb-ut-Tahrir som ett lydnadens gensvar på Allahs سبحانه وتعالى befallning: ”Låt det uppstå bland er (muslimerna) en grupp, som kallar till det goda (Islam) och påbjuder det riktiga och förbjuder det oriktiga, och de (som fullföljer denna fardh (plikt)) är de framgångsrika.” (Översättningen av Koranens mening 3:104)

Allah سبحانه وتعالى har beordrat oss i denna vers att bilda en grupp eller flera, som har för uppgift att kalla till Islam – hela Islam! – samt uppmanar muslimer till att göra det riktiga, dvs allt Islam har sanktionerat, och avstå från oriktiga, dvs allt Islam har förbjudit. Bevisen för att ordet ”Ummah” i versen syftar på grupp, och ej på den islamiska Ummah i sin helhet, är följande:

• Innan man åtar sig de tre plikterna denna vers innefattar, måste man ha kunskap om vad Islam, ma´ruf (det riktiga) och munkar (det oriktiga) är, och det har inte alla muslimer.

• Alla dessa tre plikter är furudh kifayah (kollektiva plikter: plikter, som när de har fullbordats av en del muslimer, inte behöver göras om av resten av muslimerna; ex janazah-bönen (bönen för de döda), Jihad i vissa fall), vilket gör att versen inte omfattar hela den islamiska Ummah, utan bara den del, som fullföljer de tre plikterna.

• Versen avslutas med konstaterandet att de, som fullföljer de tre plikterna, kommer att vara framgångsrika (muflihun), och det är inte alla muslimer; ty en del muslimer är ickepraktiserande, en del andra, och som är praktiserande, är upptagna mer av sina egna intressen än av Islams plikter.

Den som slår upp ordet Ummah i arabisk ordbok kommer att finna att ordet ”Ummah” betyder ”en grupp människor, som har något gemensamt”, och därav al-Ummah al-Islamiyyah (den islamiska Ummah), eller al-Ummah ar-Ra´smaliyyah (den kapitalistiska Ummah). Således är den gängse förståelsen av ordet såsom varande ”nation” missvisande i det avseendet att ordets ursprungliga betydelse kommer i skymundan.

Hizb-ut-Tahrir är ett politiskt parti, vars ideologi är Islam. Att dess ideologi är Islam är en självklarhet, eftersom den islamiska ideologin är den sanna ideologin alla människor ska adoptera, kalla till och implementera. Att Islam är en ideologi beror helt enkelt på Islams natur: en bastanke varpå alla tankar och uppfattningar i detta liv grundas, och varur livssystemen härrör. Att Hizb-ut-Tahrir är politiskt har att göra med att de uppgifter Allah سبحانه وتعالى har fastställt i versen (kallandet till Islam, uppmaningen till det riktiga och avrådandet från det oriktiga) är politiska uppgifter. För att kunna förklara det måste vi först veta Islams definition av politik (siyasah).

Budbäraren صلى الله عليه وسلم sa: ”Det var profeterna, som styrde Israels barn. När en profet dog, efterträddes han av en annan profet. Det kommer dock inte att finnas profeter efter mig, utan Khulafa´ (kalifer). Och det kommer att bli många.” Denna hadith är ett oemotsägbart bevis på att politik, ur Islams perspektiv, är att de styrande tar hand om folket enligt den Gudomliga Lagen, eftersom Budbäraren använder ordet ”tasusuhum” (styrde), vilket kommer från ”sasa”, som betyder: att ta hand om, och att påbjuda och förbjuda.

Politik definieras således av Islam såsom varande ”att ta hand om människornas affärer enligt Islams lagar.” De tidigare nämnda plikterna i versen omfattar onekligen även politiska ledare på alla nivåer (Khalifah, hans assistenter, wulah (provinshövdingar) etc), eftersom de är en del av muslimerna, och för att Allahs Budbärare صلى الله عليه وسلم har betonat tillsvarsställandet av dem och jämställt den, som ställer ledare till svars och blir dödad för det, med Hamzah ibn Abd-ul Muttalib, martyrernas herre. Detta tillsvarsställande syftar till att Islam implementeras, dvs att människors affärer ska tas omhand i enlighet med Islam. Politiken måste vara islamisk, därför är de två sista plikterna politiska uppgifter. Den första plikten, att kalla till Islam, kan inte fullföljas annat än genom den islamiska Khilafah-staten, eftersom Islam har kommit att betrakta staten, som den oföränderliga metoden för att sprida Islam genom Da´wah och Jihad. Det varr statens uppgift att sprida Islam, och Islam-spridningen var dess utrikespolitik. Denna stat, som är en politisk entitet, existerar inte idag, och måste omedelbart återupprättas, så att spridandet av Islam ska fortsätta såsom Allah سبحانه وتعالى har föreskrivit. Arbetet för att upprätta denna stat är politiskt.

Hizb-ut-Tahrirs mål är att återuppta det islamiska livet, dvs att Islams styrnings-, ekonomi-, social- och utbildningssystem samt den islamiska utrikespolitiken ska existera realiserade i en utövande entitet, nämligen Khilafah-staten, som är Islams oföränderliga metod för att bevara den islamiska aqidah (livsåskådningen), implementera Islams ahkam (lagar) och sprida Islam.

Alla muslimer vet att för varje fardh (plikt) Islam föreskriver, finns en metod (oföränderligt tillvägagångssätt); ex böneplikten måste utföras enligt den metod Allah سبحانه وتعالى har föreskrivit. Vill man fasta Ramadhan (vilket man ska), måste man följa den metod Allah har uppenbarat. Arbetar man för att upprätta Khilafah, som är en plikt, måste man följa den metod Budbäraren följde för att upprätta staten. Så frågan är: vad gjorde Allahs Budbärare صلى الله عليه وسلم för att fullfölja denna största och viktigaste fardh?

Två saker är klara och självklara för varje muslim:

1. Mohammad صلى الله عليه وسلم handlade efter den wahi (uppenbarelse) han fick, och ej efter eget tänkande .
2. Mohammads Sunnah, dvs hans uttalanden, handlingar och godkännanden, är den andra av Islams lagstiftningskällor och måste därför följas.

En muslim får ingalunda avvika från Islams lagar och stifta en egen metod från eget tänkande med motiveringen att hans/hennes metod verkar vara sansad. Allah سبحانه وتعالى, Skaparen av allting, har inte vårt bristfälliga tänkande, och därmed är Han upphöjd över alla misstag. Hans lagar är absolut korrekta och måste därför följas.

Så frågan, återigen, är: hur arbetade Allahs Budbärare صلى الله عليه وسلم för att fullborda denna plikternas krona?

Ända från da´wahs gryning började Budbäraren Mohammad صلى الله عليه وسلم att attackera dåtidens kufr-tankar, -uppfattningar, -trosföreställningar, -måttstockar, -system, -förhållanden och -känslor. Kampen mellan Islam och Kufr hade börjat och skulle inte sluta förrän någon av dem segrade. Budbäraren صلى الله عليه وسلم kallade människor i allmänhet, men koncentrerade sig på personer han ansåg vara lämpliga för den uppgiften att bära da´wah vidare. Blev en sådan person muslim, fick han gå till al-Arqam ibn Abi al-Arqams hem där han undervisades i Islam. Meckanerna visste att Mohammad صلى الله عليه وسلم kallade till något nytt och annorlunda, men visste inte vilka anhängare han hade eller var samlades och undervisades i Islam.

Efter tre års tid beordrades Allahs Budbärare صلى الله عليه وسلم att offentliggöra sin grupp, vilket han gjorde. Det ska stå klart att da´wah aldrig ägde rum i hemlighet, utan mitt framför näsan på kuffar. Det som var hemligt var vilka anhängare Mohammad صلى الله عليه وسلم hade i den grupp han beordrades att bilda.

Efter offentliggörandet av gruppen, arbetade denna grupp tillsammans med Budbäraren صلى الله عليه وسلم för att revolutionera det meckanska kufr-samhället och ändra det till ett islamiskt samhälle, samt att upprätta staten. Efter en tid var Mecka-samhällets vägran att acceptera Islam uppenbar och gjorde allt för att hindra andra från att acceptera Islam. Då började den tredje etappen av da´wah-arbetet i Mecka.

Mohammad صلى الله عليه وسلم började kontakta de olika stammarna; t ex ´Amir ibn Sa´sa´ah, Wa´il ibn ´Amr, Thaqif, Kindah, banu Hanifah m fl. Han kontaktade sammanlagt inte färre än 15 olika stammar, som gav honom olika svar. Slutligen kom han i kontakt med mediniterna, som accepterade Islam, vilket de bekräftade genom den bai´ah (trohetsed) de svor gentemot honom. Denna bai´ah kallades bai´at an-nisa´, kvinnornas trohetsed. Deras andra bai´ah var däremot av annan sort; det var bai´ah om att stöda Allahs Budbärare صلى الله عليه وسلم och upprätta staten. Namnet på den andra bai´ah avslöjar innehållet:: bai´at al-harb, krigstrohetseden. Nu blev Allahs Budbärare صلى الله عليه وسلم garanterad staten och beskydd, så han utvandrade från Mecka till Medina och upprättade staten där. Mediniterna kom att kallas al-Ansar, vilket lite fritt översatt skulle betyda stöttepelarna.

Vi vet idag att Budbäraren صلى الله عليه وسلم aldrig arbetade för att lindra muslimernas eller de andra människornas lidande, trots den påtagliga misär de upplevde. Han samlade aldrig några pengar för att befria de muslimska slavarna i det kufr-samhället. Han hade klart för sig att metoden, för att upprätta den islamiska staten, bilda det islamiska samhället, rädda och utveckla mänskligheten, inte omfattade sådant slöseri med tid, ansträngningar och resurser. Att förlora koncentrationen för en kort stund och ägna sig åt sådant välgörenhetsarbete är ödesdigert. Pengar som konsumeras, resurser som förbrukas och ansträngningar som bortkastas, allt detta för ett ändamål, som aldrig kommer att upphöra så länge staten, som är den ytterst ansvariga, inte finns. Men om dessa pengar, resurser och ansträngningar lades ner på arbetet för att upprätta Islams Ära, Khilafah-staten, skulle de i så fall inte behöva sysselsätta sig med Khalifahs uppgifter.

Han tog heller aldrig till vapen. Hans mål var att upprätta en islamisk stat, som skulle bestå, och hur kan staten bestå om inte samhället vill det? Och hur kan samhället vilja ha en islamisk stat om det har kufr-uppfattningar, -tankar, -måttstockar och -känslor? Så dessa måste ändras först. Detta ska dock inte blandas med Jihad. Jihad är till för att sprida Islam och försvara den och muslimerna, men inte för att upprätta staten, då staten är en annan hukm (lag), som har en egen metod för att tillämpas. Att upprätta Khilafah ska alltså inte blandas med Jihad, som är en annan plikt, som måste tillämpas vare sig Khilafah existerar eller inte.

Arbetet måste således vara intellektuellt, dvs kufr måste demaskeras och tillintetgöras genom att påvisa de uppenbara oriktigheterna och motsägelserna i de falska religionerna och ideologierna. Allt i enlighet med Allahs سبحانه وتعالى order till Mohammad och därmed till oss också. Allahs Budbärare angrep de polyteisternas dyrkan av stenar, judarnas lögner om Allah سبحانه وتعالى och Jesus, de kristnas myter om en inkarnerad gud, ateisternas illusioner om icke-existensen av Skaparen etc. Detta var den intellektuella kampen. Den politiska kampen manifesterade sig i att de otrognas system och relationer låg under all kritik; flickebarnmördandet, fuskandet vid varuvägning, adoptioner, ränta, herre-slav-förhållanden osv. Allt detta för att rubba de otrognas förtroende till sina tankar och statsledare, för att på så sätt bana vägen för Islams intågande som den nya ansvariga politiska makten.

En mycket viktig del av hans metod var rättframheten (han visste att följandet av Islam var förutsättningen för att nå målet), tydligheten (målet, att hela jorden ska omfattas av Islam, var uppenbart) och kompromisslösheten (han erbjöds pengar, makt, läkarvård och Halvöns vackraste hustrur mot att överge vissa delar av sin da´wah, vilket han emfatiskt förkastade). ”Ändamålen helgar medlen”, förutsätter viljan att avvika från Uppenbarelsen, vilket leder till att Allahs stöd dras tillbaka, vilket i sin tur leder till förlust i både detta liv och det kommande.

Budbäraren attackerade ständigt och oavbrutet dåtidens avgudar; al-Lat, al-´Uzza, Manat, Hubal m fl, och hans kritik var alltid lika obeveklig och svidande mot det dåtida kufr-samhället i Mecka. Och vi, Mohammads anhängare, måste följa hans verk och angripa dagens avgudar och heliga kor; demokrati, feminism, marknadspolitik, pluralism, de mänskliga friheterna, jämställdhet, kompromisstänkandet etc, med samma styrka och obeveklighet som vår älskade Budbärare Mohammad. Hans mål (att upprätta den islamiska stat, som ska implementera och sprida Islam) och metod

(1- att bilda en grupp och kultivera den, 2- att, intellektuellt och politiskt, arbeta bland vår ärorika islamiska Ummah och tillsammans med den för att den ska adoptera Islams övertygelser, uppfattningar och måttstockar och 3- att söka stöd hos de inflytelserika och mäktiga, t ex dagens muslimska generaler, stamhövdingar o d, hos vilka makten ligger, så att Khilafah upprättas. Islams styre måste äga rum så vi åtnjuter Allahs سبحانه وتعالى gunst och barmhärtighet och räddar oss (från misären i detta liv och Allahs سبحانه وتعالى vrede i det kommande) och resten av mänskligheten (från kufr-ideologiernas orättvisor och förtryck till Islam) måste uppta all vår fokus.

Hizb-ut-Tahrir följer Budbärarens metod och den befallning den tidigare nämnda versen innehåller, och accepterar, som medlemmar, de muslimska män och kvinnor (från 15 årsåldern och uppåt), som är övertygade om att vi muslimer måste arbeta för att återuppta det islamiska livet genom att upprätta Khilafah. Dessa muslimer kultiveras, i enlighet med Budbärarens metod, i Hizb-ut-Tahrirs kultur, som är en del av den islamiska kulturen. Det som sammanbinder Hizb-ut-Tahrirs medlemmar är alltså den islamiska aqidah (vilket sammanbinder dem med resten av Ummah) och Hizb-ut-Tahrirs kultur.

Hizb-ut-Tahrir har en klar uppfattning av Islams tanke (att bevara den islamiska aqidah, att implementera Islams lagar och sprida Islam) och metod (Khilafah) för att bevara och bevaka tanken, samt det oupplösliga sambandet mellan Islams tanke och metod.

För att arbetet ska lyckas krävs att det islamiska partiet (oavsett om det är Hizb-ut-Tahrir eller ej) ska uppfylla fyra villkor:

1. Att det grundas på en specifik (ex Khilafah), ren (islamiskt alltigenom, ej påverkad av kufr-tankar, såsom arabisk etnocentrism), klar (en tanke, som är förknippad med sitt ursprung, dvs Islam; att man arbetar för att upprätta Khilafah för att behaga Allah ) och kristalliserad (ej känslor, utan tankar förkroppsligade i sina bärare) tanke, och inte på en allmän sådan (ex ”Islam är lösningen”)

2. Metoden för att uppnå sitt mål måste vara väldefinierad redan innan arbetet företas, inga spontana reaktioner här inte.

3. Personer, som ansluter sig till dessa partier, måste ha korrekt vilja (önskemål om förändring, knutet an till ens övertygelse om att fullfölja den uppgift man har tagit på sig) och korrekt medvetenhet (medvetenhet om tanken och metoden för att på så sätt försätta sig i den andliga atmosfär, som måste omgärda en) för att arbeta på förändringens väg.

4. Det samband, som ska sammanbinda medlemmarna i ett parti, måste vara den islamiska aqidah och partikulturen. Partikulturen är de ahkam (lagar), som partiet måste adoptera för att kunna arbeta som en grupp på vägen mot sitt mål, och de måste omfatta två delar; dels metoden för att uppnå målet (t ex väpnad kamp, intellektuell och politisk kamp, andlig/klerikal kamp eller välgörenhetsmässig ”kamp” etc) och dels målet (hur ser Khilafah ut? vem väljer Khalifah? vilken statsstruktur har Khilafah? Hur kommer statsinkomsterna att fördelas? Vem kommer att utse provinshövdingarna? etc.)

För att ett islamiskt parti ska lyckas måste det alltså ha ett klart och avgränsat mål, en väldefinierad metod, medvetna medlemmar och ett korrekt partisamband, annars är arbetet dömt på förhand till misslyckande. Alla ansträngningar kommer att mynna ut i förluster, uppgivenhet (till följd av hopplöshet) och Allahs vrede.

Låt inte känslorna ta över; det farligaste och mest skadliga en människa (och speciellt muslimen, som är ansvarig för att förvalta hela världen) kan göra är att reagera känslomässigt och handla direkt. Ett sådant handlande strider mot Islam, eftersom Islam kräver av oss att förstå realiteten, gå tillbaka till Koranen och Sunnah för att därpå handla i enlighet med Allahs order. Annars riskerar vi att lida bakslag efter bakslag, ty hur lätt är det inte att manipulera de sentimentala?

Vilket bekymmer en muslim eller en medmänniska än har, ligger lösningen i Khilafah. Det är Khilafah, som ska, genom att fullt ut implementera Islam, få bort orättvisor, förtryck, okunnighet, fattigdom, svält, utnyttjande osv, och ska istället få Islams rättvisa att dominera och omfatta alla människor (och även djur). Människor kommer, till skillnad från idag, att strömma till Islam afwajan (massvis).

Muslimer!

Vi måste sluta att slösa bort våra ansträngningar genom att ägna dem helt och hållet åt resursslösande verksamheter, såsom sjukhusbyggen, välgörenhetsorganisationer, missionärbekämpning, skolbyggen m fl, och låt oss istället fokusera på den fardh, som leder till att de andra furudh (plikter) fullföljs.

Muslimer!

Allah säger:

”O ni, som tror, lyd när Allah och Hans Budbärare kallar er till det, som ger er liv.” (Översättningen av Koranens mening 8:24)

Vill ni inte leva i Paradiset för evigt? Vill ni inte rädda er själva och resten av mänskligheten från Helvetet? Vill ni inte utvecklas och komma upp till den nivå våra förfäder med förtjänst hade? Vill ni inte lindra eländet över hela världen? Är det inte dags att sätta stopp för regional-Islam-propaganternas trång- och kortsynta ”da´wah”, och istället för det, förena alla muslimer över hela världen samtidigt som vi bryr oss om resten av mänskligheten världen över?

Muslimer!

Det är hög tid att ta sig an största av alla plikter, plikternas krona, Khilafah, som kommer att rädda de förtryckta, oavsett om det är muslimer (ex våra palestinska bröder och systrar, som lider av judarnas förtryck, och förrädarnas medlöperi) eller kuffar (ex Brasilien, Ungern eller Kina). Det är hög tid att avsätta de förrädare, som har valt att förråda Allah, Islam och vår ärorika Ummah genom att följa den förbannade brittiske agenten Kemal Atatürks exempel, som tillintetgjorde Khilafah och upprättade den sekulariserade kufr-staten Turkiet, som bekämpar Islam dag som natt. Exempel på förrädare, som är inget annat än vapen riktade mot muslimerna, plågoandar för de troende, gissel för de svaga och hinder på muslimernas väg mot frihet och utveckling:

• Abdullah, kung av s k Saudi (?) Arabien
• Hosni Mu-Barak, f.d president av s k Egypten
• Bashar Assad, president av s k Syrien
• Nori Maliki, president av s k Irak
• Ahmadinejad, president av s k Iran
• Zerdari, president av s k Pakistan
• Omar Bashir, president av s k Sudan
• Qadhafai f.d president/kung av s k Libyen
• Abdullah II, kung av s k Jordanien
• Mohammad VI, kung av s k Marocko m fl.

Listan över västerländska agenter kan göras mycket längre, för den kommer att omfatta alla statsledare i den islamiska världen.

Det är haram (förbjudet) för muslimerna att ha fler än en Khalifah; Allahs Budbärare sa: ”Om två kalifer väljs, så döda den senare av dem.” Men vi har idag drygt 50 statsledare! Och till råga på allt, så implementerar dessa förrädare ren och skär kufr! De struntar i vår Ummahs bästa och tjänar sina västerländska herrars intressen och säkrar deras resursbehov, istället för att implementera och sprida Islam, bygga sjukhus, skolor, moskéer och hem, ta han om de föräldralösa, inkomstlösa och arbetsoföra, bygga forskningscenter och bedriva forskning inom alla områden och på alla nivåer, bygga fabriker (militära och civila), ta emot flyktingar, stabilisera oroshärdar, rädda de förtryckta, utnyttja optimalt, till den islamiska statens medborgares gagn, de råvaror och naturresurser, som Allah har skänkt den islamiska världen osv. Detta är den Khilafah Allah har beordrat oss att upprätta.

Allahs befallningar är plikter oavsett vad människor säger och tycker. När Allah kallar oss till det, som ger evigt liv, måste vi lyda. Den lyckliga och framgångsrika är den, som lyder Allah, medan förloraren, i både detta och kommande liv, är den som, avviker från Allahs lagar och sätter eget förstånd och egna prioriteringar framför Allahs uppenbarelse.