KRIGET MOT TERRORN VAR ETT KRIG MOT ISLAM

Söndagen den 16 september 2001 ställdes George W Bush, i direkt efterdyningarna av den 11 september, en fråga om hur ett utökat tillstånd till övervakningsorganen påverkar de medborgerliga friheterna. I ett oskriptat svar svarade presidenten att ”Detta är en ny typ av — en ny sorts ondska. Och vi förstår. Och det amerikanska folket börjar förstå. Detta korståg, detta krig mot terrorismen kommer att ta ett tag. Och det amerikanska folket måste ha tålamod. Jag kommer ha tålamod.”

Fyra dagar senare, den 20 september myntades termen ”kriget mot terrorn” av Bush under ett tv-sänt tal till kongressen, där han bestämt förklarade ”Vårt krig mot terrorn börjar med al-Qaida, men det slutar inte där. Det kommer inte att upphöra förrän varje terroristgrupp med global räckvidd har hittats, stoppats och besegrats.”

De följande två decennierna resulterade i förödelse, förstörelse och kaos till alla världens fyra hörn. Nationer har invaderats, regimer störtats, civila dödats i stora antal och grymma lagar antagits. Om vi undersöker tidslinjen och åtgärderna måste vi dra slutsatsen att det bara fanns en grupp i västvärldens hårkors, en grupp som nu är nästan två miljarder, profeten Muhammeds ﷺ Ummah.

Sovjetunionens upplösning 1991 lämnade USA som unipolär i de internationella förbindelserna. Den enda supermakten som skröt om sitt kulturella, ekonomiska och militära inflytande vitt och brett med hjälp av en koalition av medsinnade liberala demokratier. Dock, så sammanföll kommunistiska ideologins död efter det kalla kriget med ett uppsving av islamisk väckelse bland de muslimska befolkningarna, med önskan om att ideologin skulle tillämpas som ett sätt att leva på alla sfärer, direkt från Koranen och Sunnah, snarare än som ett religiöst tidsfördriv.

Kommunismens hammare och skära ersattes med shahadas flagga som den centrala ideologiska utmaningen för väst och deras nya världsordning, den nya politiska banditen att galvanisera mot. Många politiska tankesmedjor och regeringstjänstemän började slå på trummorna för en imminent civilisationskrock.

Det första stora amerikanska regeringsuttalandet om islam som ideologi var inskrivet i Djerejiandoktrinen som svar på vad som hände i Algeriet och fortsätter sedan dess:

”Vi är misstänkta för dem som skulle använda den demokratiska processen för att komma till makten, bara för att förstöra just den processen för att behålla makten och den politiska dominansen … Samtidigt som vi tror på principen om ’en person, en röst’ stödjer vi inte ’en person, en röst, en gång’. Med andra ord ett underförstått godkännande av den algeriska armén i deras ohyggliga handlingar, och det resultatet kan bara stå fast, om det tjänar våra intressen, oavsett vilka demokratiska principer de håller kärt.

9/11 ledde till det förmodade ”kriget mot terrorn”. Ett krig som bara har verkat påverka den muslimska världen och inte någon annan regim eller grupp utanför denna fålla, även om deras handlingar skulle utgöra terrorism och barbari. Varför avfärdades de srilankesiska väpnade styrkornas grymheter i slutskedet av inbördeskriget mot de tamilska tigrarna med tomma fördömanden? Har någon effektiv militär aktion någonsin vidtagits mot den burmesiska regimen i deras angrepp mot olika etniska grupper i landet under de senaste 75 åren, oavsett den enorma mänskliga bördan? Hur har Kim-dynastins diktatur i Nordkorea funnits nu i tre generationer, där berättelser om ett brutalt liv och nära svält av folket, aldrig har agerats på ett seriöst sätt som kandidat för regimskifte, både före och efter regimens innehav av kärnvapen?

Det mer lämpliga ”kriget mot islam” har dock resulterat i den fysiska ockupationen av muslimska länder, antingen offentligt genom att skicka trupper i Irak och Afghanistan, eller i hemlighet genom användning av militärbaser, ekonomiska incitament och avtal bakom kulisserna som med Assadregimen i Syrien eller med den saudiska monarkins handlingar i Jemen.

Det slutmål som är dechiffrerat från deras handlingar och kommentarer är att detta krig är och alltid kommer att vara ett försök av väst att påtvinga den muslimska världen sin ideologi om sekulär kapitalism och förhindra en politisk återställandet av Khilafah. Den amerikanske administratören i Irak, Paul Bremer, lovade att blockera alla åtgärder för att göra islamisk lag till den främsta källan i en interim konstitution 2004.

”Vår ståndpunkt är tydlig, det kan inte vara lag förrän jag skriver under den.” Under en presskonferens i Vita huset i oktober 2006 talade Bush om  en ”värld där extremister försöker skrämma rationella människor för att störta moderata regeringar och utvidga kalifatet”. Med hänvisning till den amerikanska närvaron i Mellanöstern sa han: ”Och  de vill att vi ska ge oss av. Och de vill störta regeringen. De vill utvidga ett ideologiskt kalifat som inte har någon frihetsuppfattning som är inneboende i deras tro.”

Samtidigt som det nu finns ett avslut i deras nationsbyggande eskapad i Afghanistan, bör vi som muslimer vara medvetna om att det i slutändan är de idéer som vi i Muhammads ﷺ Ummah bär på, som är västs riktmärke genom vilket de mäter om de har lyckats eller inte att avleda oss från islam. Kriget mot islam har gjort det möjligt att förlöjliga och kränka alla aspekter av islam. De ansikts- och kroppsbeklädnader som våra systrar bär för att skydda sin blygsamhet anses vara medeltida, de effektiva straffen som läggs ut i Shariah är barbariska och för medeltiden, och profeten Muhammed ﷺ, som vi håller kärt mer än någon annan, är inget annat en karikatyr att håna och skratta åt.

Detta krig mot islamiska ideal har institutionaliserats i väst genom totalitära system. Den brittiska regeringens Prevent-program har gjort det till ett brott att uttala sig mot den nationella diskursen, gjort föräldrar rädda för att myndigheterna ska ta deras barn och försöker dela upp muslimer i ”moderata” och ”extremister”. Tvärs över kanalen i Frankrike genomförde Emmanuel Macron ett lagförslag som förbjöd ansiktsbeklädnad, krävde att föräldrar skulle söka tillstånd till hemskola och placerade moskéer under statlig tillsyn.

Avslutningsvis, även om de senaste två decennierna på sätt och vis har varit ett monumentalt misslyckande för Amerika och dess allierade, bör Ummah inte vila på sina lagrar, för de västerländska regeringarna kommer att fördubbla sina ansträngningar för att utrota islam som ett sätt att leva.