Nya artiklar

Sekularism

sekularism

Historisk bakgrund och introduktion

 

Den religion som hade makten i Europa under många århundraden var kristendomen. Kejsarna, kungarna och adeln missbrukade och utnyttjade folket i samarbete med kyrkan i kristendomens namn då man lärde folk att påven var Guds ställföreträdare på jorden och att kungarna och kejsarna hade rätten att själva lagstifta och styra.

 

Trots svält och sjukdom och protesterna mot de oerhörda orättvisor som begicks mot folket, skyndade sig kyrkan att bedöva folket med Bibeln och säga: ”Om någon slår dig på högra kinden, så vänd den andra kinden till” och ”Om någon vill ta din livklädnad, så låt honom få din mantel också”. Feodalismens slavar, de livegna, måste alltså vända sina feodalherrar, kyrkan, adeln, kejsarna och kungarna ”den andra kinden till” och ge dem också ”manteln” utan att protestera. Detta ledde till en deterministisk och fatalistisk ödestro; människorna trodde helt enkelt att Gud hade gett varje människa en bestämd plats och en bestämd funktion i samhället, som hon inte skulle försöka att bryta sig ut ur. Detta ledde oundvikligen till ett legitimerande av feodalherrarnas, kejsarnas, kungarnas och prästerskapets ställning och förtryck.

 

Prästerskapet bedövade människor och försökte avleda deras uppmärksamhet från revolutionens väg genom att dela ut en drog: löftet om evigt liv och ett evigt paradis till dem som uthärdade orättvisorna i denna värld. Förtrycket fullbordades, då man också i den andliga delen av livet skulle vara styrd och blint följa efter; allt detta enligt den bibliska läran: ”Ge kejsaren vad kejsarens är, och Gud (dvs. påven/kyrkan) vad Guds är”. Om kyrkans löfte om evigt liv och paradis inte bet på folket, skulle den gripa till hot; exempelvis att den som inte lydde sin feodalherre inte lydde Gud, kyrkan och prästerskapet. När varken löften eller hot hjälpte, användes makten och de upproriska bestraffades för sin olydnad gentemot Gud och religionen. På så sätt försökte maktens folk upprätthålla ett förtryckande och orättvist, statiskt samhälle.

 

Hatet och misstron mot religionen och maktens människor, som levde i utsvävningar och lyx, ökade dock. Efter flera århundraden av förtryck revolterade äntligen folk mot den teokratiska staten. En rad filosofer och tänkare, som framträdde under de diktatoriska, teokratiska staternas sista tid, stödde avskaffandet av religionens existens och inflytande över livet och staten för att bekämpa förtrycket. Några gick så långt att de förnekade Guds existens. Det slutade med en kompromiss mellan prästerskapets teokrati och ateismens förespråkare som ville avskaffa religionen helt och hållet.

 

Religionen avskildes från livet och staten: idén om sekularism tog form. Religionen erkändes nu bara som något som berörde den enskilda individen. Människan fick välja att tro eller låta bli, och kompromissen tog inte ställning för vare sig Guds existens eller icke-existens, utan hävdade att det var människan som skulle vara källan till lagstiftning. Kompromissen satte samtidigt stopp för en lång period av mördande av annorlunda tänkande. Grunden för tro- och yttrandefriheten var därmed fastlagd. Man formulerade och, som ersättning för teokrati, lade grunden nu till en ideologi: kapitalism (känd i väst som demokrati) som byggde på sekularism, dvs. kompromiss som grund-tanke.

 

Demokratins grund, sekularism, går ut på att skilja religion och stat åt, dvs. att religion inte ska ha något inflytande över det offentliga livet (utrikespolitik, ekonomi, utbildning, politisk styrning och sociala frågor). Religion ska alltså vara begränsad till moskén, kyrkan, synagogan, etc.


Kritik av sekularism:


Att skilja religion och stat åt utan att rikta någon kritik mot någon av de två, är att acceptera dem. Sekularism medger alltså underförstått att Skaparen existerar och att Han har nedsänt åtminstone en uppenbarelse till mänskligheten.

 

Men istället för att undersöka vilken uppenbarelse som är den korrekta, har väst bestämt sig för att avfärda alla uppenbarelser och åsidosätta dem, och försöka ersätta Gud med människan.

 

Sådana och liknande ateistiska förklaringar var reaktioner på teokratin och dess tillämpning, men de är trångsynta och ytterst felaktiga då man inte kan på ett generaliserande sätt tillämpa sin europeiska erfarenhet av kristendomen på världens alla religioner och trosläror så att dessa förkastas. Likaså kan man inte på ett generaliserande sätt tillämpa Europas historiska problem och lösningar på resten av världen så att de lösningsmodellerna blir universella, då de är lösningar till europeiska, och inte universella och globala, problem; låt vara att de är mänskliga (dvs. bristfälliga) lösningar.