Koranens urprung

Den islamiska ´aqidah är en intellektuell livsåskådning som erbjuder korrekta och allomfattande svar på mänsklighetens grundläggande frågor. Att förstå denna ´aqidahs intellektuella grund är obligatoriskt för varje muslim. Om en muslim inte har gjort intellektuella betraktelser kring sin ´aqidah, kommer det att visa sig att personen bara följer några antaganden, istället för att ha både djuprotad övertygelse (iman) i sitt medvetande och trygghet i sitt hjärta angående Islams sannhet.

En väsentlig del av den islamiska ´aqidah är att Mohammad (frid vare med honom) är Allahs (upphöjd vare Han) budbärare. Det är den andra sanningen som vi bevittnar efter att ha bevittnat Allahs (upphöjd vare Han) existens, enhet och suveränitet. Att acceptera en bestämd människa som Allahs budbärare har ett djupt inflytande på våra liv. Detta betyder nämligen att oavsett vad denna profet informerar oss om, ska det godtas, även gällande det som ligger bortom våra fem sinnens förnimmelseförmåga. Vidare betyder detta att vi uppfattar hans påbud och förbud som uppenbarelse från allvärldens Skapare. Total lydnad blir här en nödvändig slutsats. Det nyss nämnda kan inte tillskrivas vem som helst, utan är förbehållna Allahs budbärare, och inte dem som påstår sig vara profeter genom falska påståenden och som vilseleder människor från den sanna vägledningen från Allah. Alla Allahs profeter och budbärare bevisade att de talade sanning genom att presentera bevis från Allah. Dessa bevis var mirakler som upphävde naturlagar, som hela mänskligheten är viljelöst underkastade. Vidare var dessa mirakler oefterhärmliga och därmed ett påtagligt bevis för pålitligheten hos de profeter som sändes till olika folk. Varje profet hade förmågan att kunna utföra mirakler som var relaterade till vad som var vanligt i förhållande till tid och rum och som dessutom var aktuell under den specifika tiden.

Magi var exempelvis mycket vanliga och utbredda bland människor på Moses (frid vare med honom) tid. Trollkarlarnas arbete var att skapa illusioner med avsikten att få folk att tro på något som inte hade hänt och som stred mot de faktiska förhållandena som t ex att förvandla, i människors inbillning, en käpp till en orm. När människor uppfattade att Moses (frid vare med honom) utförde ett mirakel då han verkligen förvandlade en käpp till en orm, och dessutom avslöjade trollkarlarnas “magi” som den illusion den var, var det först och främst trollkarlarna som insåg det ovanliga och uppfattade miraklet i denna handling, vilket ledde till deras erkännande av det gudomliga stödet i detta fall. Den naturliga följden av det var att de erkände Allahs (upphöjd vare Han) existens, enhet och suveränitet.

Detsamma gällde på Jesus (frid vare med honom) tid. Läkekonsten var vida utspridd, och många människor praktiserade den för att bota de utbredda sjukdomarna såsom blindhet och spetälska. När människor uppfattade att Jesus (frid vare med honom) kunde bota de blinda och de spetälska utan att använda medicin eller kirurgi, insåg de det ovanliga i hans handlande samt uppfattade skillnaderna mellan Jesus tillvägagångssätt och läkarnas. Resultatet var att de bevittnade det mirakulösa i dessa handlingar; något som ledde till deras erkännande av Allahs existens, enhet och suveränitet. De erkände också att Jesus (frid vare med honom) var Allahs budbärare pga. det förnimbara beviset som presenterades för dem.

Då profeten Mohammad (frid vare med honom) kallade araberna i Mecka till att vittna om att han var Allahs sista budbärare, presenterade också han ett förnimbart och kristallklart bevis för dem. Detta slående bevis klargjorde riktigheten i hans uttalanden. Liksom Moses (frid vare med honom) folk var omåttligt duktiga i den illusoriska trolldomen och Jesus (frid vare med honom) folk i läkekonsten, hade araberna på profeten Mohammads (frid vare med honom) tid en enastående förmåga och en stor talang när det gällde behandlingen av förnäm och berömvärd arabiska. De hade nått höjdpunkten och hade passerat de avlägsnaste och yttersta gränserna för användningen av den arabiska litteraturen. De behärskade dessutom tusentals verser av den vältaligaste poesin i den arabiska traditionens historia; en tradition som hade åstadkommits genom generationer av de största poeterna.

Som en följd av det gav Allah (upphöjd vare Han) Sin budbärare Mohammad (frid vare med honom) ett mirakel som utmanade dem i den mest uppskattade och högst prioriterade sidan av den arabiska traditionen, nämligen litteraturen. Miraklet som åsyftas här är vältaligheten och retoriken i Koranen, som är Allahs (upphöjd vare Han) Ord till Mohammad (frid vare med honom), och som har vidareförmedlats till oss i överensstämmelse med den ursprungliga texten, dvs. i Koranens originalform. Profeten Mohammads budskap och mirakel är, i motsats till andra budbärares, universella och evigt gällande och vänder sig till hela mänskligheten, oavsett tid och rum.

Detta faktum beror på att profeten Mohammads (frid vare med honom) mirakel är permanent, och som än i dag, trots att profeten inte längre finns bland oss, ständigt utgör ett kristallklart och förnimbart bevis för att profeten Mohammad (frid över honom) är Allahs (upphöjd vare Han) budbärare. Att nå intellektuell övertygelse om att Koranen kommer från Allah beträffande det faktum att Mohammad (frid vare med honom) är Allahs budbärare, är möjligt genom en av de följande metoderna:

1. Genom att lyssna uppmärksamt och koncentrerat på Koranen och uppfatta dess vältalighet, stil och innehåll för att därefter vittna om att Koranen är Allahs (upphöjd vare Han) Ord, i och med att människan omöjligen kan vara upphovet till denna ovanliga och enastående verklighet.

2. Genom att genomföra en noggrann och upplyst undersökning av argumenten för Koranens möjliga källor.

3. Genom en omfattande studie av den islamiska ideologin och att jämföra den med övriga ideologier; en naturlig följd blir att erkänna att det islamiska budskapet kort och gott inte kan vara en mänsklig produkt.

Att uppfatta den mirakulösa Koranen

Koranen är en bok skriven på arabiska, vars vältalighet och innehåll utgör dess mirakel. Alla människor som lyssnar uppmärksamt och koncentrerat på den och uppfattar dess mening, övertygas om att den inte är mänskligt verk, helt enkelt pga. att stilen och sättet på vilka den uttrycker sig är väsentligt olika alla verk som människan någonsin har producerat: det är varken poesi (dikt) eller prosa (rakt tal- och skrivsätt), utan ett unikt tal i den arabiska litteraturens historia. Det innehåller en systematisk diskussion om relevanta, mänskliga behov, problem, frågor och hållningar, oberoende av tid och rum.

Att njuta av och känna på Koranens mirakulösa natur är tillgängligt bara för dem som är väldigt kunniga i den arabiska litteraturen. Anledningen är att Koranens enastående natur förutsätter att man kan jämföra den med andra arabiska verk, vilket kräver djupgående förståelse och kunskap om det arabiska språket och den arabiska grammatiken och kunskap om klassisk arabiska och klassisk arabisk litteratur. Att kunna tala arabiska är alltså inte tillräckligt i detta fall. Man ska även läsa mer och mer av den arabiska litteraturen för att kunna utveckla en språkkänsla, så att man kan njuta av Koranen. Detta kommer att resultera i att man, trots ständig läsning av Koranen, aldrig kommer att uppleva den som tråkig eller repeterande. Trots det ovannämnda är det möjligt för den som talar lite eller ingen arabiska att uppskatta några sidor av Koranens vältalighet genom en djup studie av Koranens kapitel och verser. Nedan presenteras ett fåtal exempel på Koranens stil och vältalighet för dem som inte har tillräcklig kunskap om det arabiska språket, så att de kan få en glimt och ett smakprov av Koranens mirakel.

”Troende! Fullgör de avtal ni har ingått. Tillåten föda för er är alla växtätande djur utom det som ska meddelas er. Det är inte tillåtet att jaga medan ni vallfärdar. Allah föreskriver vad Han vill.” (Koranen 5:1)

Imam ash-Shawkani har skrivit om denna vers: ”Denna vers som Allah inleder detta kapitel med innehåller en nivå av vältalighet som människokrafter brister inför, i tillägg till en rad regler: att fullgöra avtal; att tillåta växtätande djur; att undanta det som kommer att följa från den allmänna tillåtelsen; att förbjuda jakt för vallfärdande och att tillåta jakt för icke-vallfärdande. an-Naqqash har berättat att filosofen Alkindus följeslagare sa till honom: ’O filosof, framställ för oss något på Koranens nivå.’ ’Ja, jag ska framställa vad som ligger på nivån av delar av den’, sa han. Han höll sig borta från dem många dagar, sedan kom han tillbaka och sa: ’Vid Gud, jag kan inte, och ingen människa kan det heller. När jag öppnade Koranen, fick jag syn på al-Mai´dah-kapitlet. Jag läste den och såg att den berättade om att fullgöra förpliktelser, att förbjuda svek av dem, att tillåta på ett allmänt sätt, att undanta från det redan undantagna och att nämna Allahs makt och visdom i två rader. Ingen människa kan åstadkomma det.”

Om en människa försöker att uttrycka så många tankar som möjligt i en vers, med så få ord som möjligt, kommer hon antingen att vara oförmögen att bevara språkets vältalighet eller att få läsaren att få intrycket och känslan av att få för många tankar presenterade för honom på en och samma gång. Att läsa versen på arabiska får dock inte läsaren att känna att versen är tung eller torr, trots det djupa innehållet. Allah säger om Moses (frid vare med honom):

”Och Vi ingav Moses moder: ’Amma honom. När du blir rädd om honom, sätt då ut honom i vattnet. Oroa dig inte och sörj inte; Vi ska låta honom återvända till dig och Vi ska göra honom till en budbärare.”  (Koranen 28:7)

I denna enda vers av al-Qasas-kapitlet berättar Allah för oss om två påbud, två förbud, två neutrala nyheter och två glada nyheter; allt detta utan att det går ut över den lätthet som utmärker versen när den läses. Versen är inte stel och inte heller svår för tungan att uttala, som man kan förvänta sig om en människa vill uttrycka så många tankar som möjligt med så få ord som möjligt.

Allah (upphöjd vare Han) säger:

”Och befallningen gavs: ’Du jord, svälj ditt vatten! Du himmel, hejda ditt regn!’ Och vattnet sjönk undan. Allahs vilja hade skett och arken kom att stanna till på berget. Då ljöd ropet: ’Ve de orättfärdiga!.” (Koranen 11:44)

Denna vers berättar om Noaks tid. I denna enda vers som bara innehåller ett fåtal ord, har Allah berättat för oss om hela syndaflodshändelsen. Versen berättar för oss att ett område var fyllt med vatten, och det regnade för fullt. Allah (upphöjd vare Han) befallde jorden att svälja vattnet och himlen att sluta regna. Båda två lydde och vattnet sjönk och försvann så småningom så att Noaks (frid vare med honom) ark kunde stanna till på ett berg. Vidare informerar Allah att de orättfärdiga tillintetgjordes. Alla dessa tankar är uttryckta i bara en vers. Tveklöst i den enastående vältalighet och den stil som kännetecknar Koranen. Det sägs ofta att en bild säger mer än tusen ord. När det gäller Koranen, beskriver Allah (upphöjd vare Han) med mycket få ord en stridsscen på så sätt att läsaren kan se, inte bara vissa stillbilder, utan även hela stridsförloppet. Allah (upphöjd vare Han) säger:

”Vid de frustande stridshästarna, vars hovar slår upp gnistor när de galopperar till anfall i den tidiga morgonen, och hur de river upp moln av damm när de stormar fram i stridsvimlet!.” (Koranen 100:1-5)

Här berättar Allah (upphöjd vare Han) för oss om hästarnas energi i detalj när de frustade i väntan på strid, och hur gnistor uppstod när deras hovar sammanstötte med stenarna på marken under det våldsamma angreppet på fienden.
Bakgrunden är det första ljuset vid morgongryningen och taktiken att överrumpla fienden. Sanden samlar sig bakom dem när en stor flock hästar rasar tvärs över öknens sand och hästarna visar total lydnad gentemot sina ryttare i och med att de rusar in i fiendens led, oförskräckta och disciplinerade. Vältaligheten som Koranen använder för sitt berättande här är enastående. Koranen har bara använt tolv arabiska ord för att beskriva hela scenen, medan en förklaring av dess betydelse på arabiska eller något annat språk kommer att kräva betydligt större utrymme.

Dessa var bara några få exempel på den mirakulösa stilen i Koranen och dess förmåga att uttrycka åtskilliga tankar med hjälp av mycket få ord, utan att det går ut över Koranens vältalighet. Det är därför inte underligt att varje arabisk poet, muslim eller icke-muslim, ville lära sig den utantill eller fortsätta att läsa den kontinuerligt. Vidare är Koranens vältalighet så enastående att även om man inte förstår dess betydelse eller inte kan arabiska överhuvudtaget, kommer man att lyssna noggrant och uppmärksamt på den, uppfatta texten som unik och uppskatta dess skönhet. I likhet med Koranens språkstil har också innehållet en mirakulös natur. Koranen talar till oss om så många fenomen i livet, som inte var kända på profeten Mohammads (frid vare med honom) tid. Tilläggsvis kan sägas att profeten Mohammad (frid vare med honom) inte kunde producera en text som täcker så stora och omfattande ämnen som astronomi, geologi, embryologi (läran om foster), botanik (läran om växter), entomologi (läran om insekter), historia och ytterligare sociala, ekonomiska, rättsliga och politiska principer.

Några exempel på Koranens berättande av specifika ämnen följer nedan. Allah (upphöjd vare Han) säger i an-Nahl-kapitlet:

”Och Han har skapat hästar, mulåsnor och åsnor för er att rida på och åt vars skönhet ni kan glädjas. Och Han kommer att skapa det som ni inte kan veta något om.” (Koranen 16:8)

I denna vers upplyser Allah (upphöjd vare Han) oss om de olika transportmedel som Han har skapat åt oss. Allah (upphöjd vare Han) tillägger det faktum att människan kommer att tycka om dessa djur. Allah (upphöjd vare Han) säger vidare att Han också skapar saker som vi inte vet om. Om Koranen kommer från Mohammad (frid vare med honom), är det meningslöst att säga detta, i och med att han aldrig kommer att känna till andra transportmedel än djur och fartyg, som Allah (upphöjd vare Han) berättar om i andra verser. Han skulle inte heller ha någon grund för att förvänta att några nya former av transportmedel kommer att uppstå. Vi vet ju att andra djurarter inte beskådades av araberna förrän flera århundraden senare i tillägg till alla djurarter som upptäcks kontinuerligt. När Allah (upphöjd vare Han) upplyser oss om att Han har skapat andra transportmedel som vi ännu inte känner till, måste vi erkänna det faktum att de då okända transportmedlen är ett resultat av Allahs nåd.

Allah (upphöjd vare Han) berättar för oss om andra saker såsom fosterutvecklingen som människan går igenom i livmodern. (al- Hajj 5, al-Mu´minoun 14) Beskrivningen av denna process är till punkt och pricka i fullständig överensstämmelse med vad som händer i livmodern, precis enligt vad vetenskapsmännen förklarar och vad som står i medicinböcker. En berömd embryolog, Dr. Moore, kommenterar i sin bok om embryologi den häpnadsväckande och precisa beskrivning som Koranen har angående utvecklingen av zygoten (den befruktade cellen).

I alla dessa exempel är den mirakulösa aspekten inte bara innehållet, utan även själva sättet de presenteras och formuleras på. Det är tillräckligt djupt för vetenskapsmän och andra intellektuella så att de kan uppskatta och attraheras av det, och tillräckligt enkelt så att en beduin, som levde för 1400 år sedan, kunde förstå och uppfatta dess vältalighet.

Detta är den mirakulösa Koranen, en Bok från allvärldens Skapare, Allah (upphöjd vare Han), vilket utgör det obestridliga beviset för att Mohammad (frid vare med honom) är Allahs budbärare.
En noggrann undersökning av argumenten om Koranens ursprung

Ett annat sätt att bevisa att Koranen är från Allah är att undersöka Koranens möjliga ursprung och fastställa vilket av dessa ursprung som kan producera en sådan bok. Mohammad (frid vare med honom) hävdade att Koranen var från Allah. Detta ger oss två möjligheter:

a) Mohammad (frid vare med honom) talade inte sanning och Koranen är författad av honom eller av någon annan arab.
b) Mohammad (frid vare med honom) talade sanning och Koranen är därmed från Allah, och vi kan därför erkänna Mohammad (frid vare med honom) som Allahs budbärare.

De som påstår att Mohammad (frid vare med honom) eller någon annan arab har producerat Koranen, har inga bevis för detta påstående. Framförallt, om någon annan arab än Mohammad (frid vare med honom) har producerat Koranen; vem är då den personen? Det är vidare intressant att veta vad som har hänt den personen? Varför nämner inte historien hans/hennes namn? Har man kanske förbisett honom/henne? Hur kommunicerade denna person med Mohammad (frid vare med honom)? Det är väldokumenterat att uppenbarelsen kom till profeten Mohammad (frid vare med honom) under speciella, olika omständigheter och vid olika tidpunkter. Den kunde nå honom i hans hem, på slagfältet eller i moskén, under resor och under andra tider och på andra platser. Hur skulle en eller några, som hittills inte har identifierats, kunna kommunicera vid alla dessa tillfällen med profeten Mohammad (frid vare med honom) utan att någon har kunnat bevisa det? Ytterst anmärkningsvärt och uppseendeväckande!

Idén att en arab skulle ha producerat Koranen är alltså kort och gott irrationell och är dessutom ett falskt och vilseledande påstående som inte kan bevisas på något sätt och som står i motsättning till verkligheten. Vidare är det välkänt för alla att ingen arab kunde anta Koranens tydliga och konkreta utmaning om att producera något liknande. Allah (upphöjd vare Han) säger:

”Och om ni tvivlar på något av det som Vi stegvis har uppenbarat för Vår tjänare, kom då fram med en sura (ett kapitel) som kan jämföras med detta och kalla på era vittnen – andra än Allah – om ni talar sanning.” (Koranen 2:23)

Om en arab hade producerat något som låg på Koranens nivå, kan man förvänta sig att han skulle ha blivit berömd bland sina samtida. Människor skulle vilja lära känna hans stil, och en del skulle förväntas studera hos honom. Det minsta man kan förvänta sig är att de som lärts upp av eller studerat hos honom ska kunna känna igen Koranens stil såsom hans egen. De borde dessutom kunna producera något liknande, eftersom alla mänskliga produkter kan efterliknas och även överträffas kvalitetsmässigt av andra. Så var inte fallet. Det är ett väletablerat, historiskt faktum att Koranen uppenbarades under 23 år. Många av dess kapitel blev inte uppenbarade som hela kapitel på en och samma gång, utan över perioder, som kunde sträcka sig över flera månader eller t.o.m. år. Några kapitel innehåller verser som uppenbarades under helt andra tidpunkter än resten av kapitlen. Dessa verser blev sammanvävda i kapitlen utan att avbryta textflödet eller vältaligheten i kapitlen. Det är detsamma som att producera ett mästerverk i form av en novell genom att skriva en sida eller ett stycke, än här än där, något som är omöjligt för en människa oavsett nivån av genialiteten. Tvärtom, mänskligt tal och mänsklig skrift kännetecknas av att det/den förbättras med tiden. En persons stil blir bättre och mer vältalig i efterhand. Vi upplever däremot att Koranen behåller samma underbara stil hela vägen igenom.

Koranens ton kan variera från det ena kapitlet till det andra, men ingen kan våga påstå att det sist uppenbarade kapitlet i Koranen, an-Nasr, är mer eller mindre vältaligt än de först uppenbarade verserna av det första kapitlet, al-’alaq.
Koranen kan alltså inte komma från vare sig araberna eller någon annan människa. Några människor kan våga påstå, för att komma undan den oundvikliga slutsatsen, att Koranen kommer från jinnerna (icke-mänskliga varelser, skapade av eld) eller Satan. Det är viktigt här att understryka att själva erkännandet av existensen av väsen av denna karaktär, inte är möjligt om man inte erkänner att Koranen är från Allah (upphöjd vare Han), eftersom det är Koranen som informerar oss om dessas existens. Den absoluta vetskapen om dessa väsens existens finns bara i Koranen, som är ett Ord från Allah som i och med fullkomlighetens egenskaper inte ljuger eller tar miste.

Vi kan inte heller tro på existensen av dessa väsen med utgångspunkt i Gamla eller Nya testamentet, då dessa böcker för länge sedan har förlorat sin tillförlitlighet som källor eller gudomliga budskap att hänvisa till, och har även genomgått stora förändringar genom olika författare och skrivare. För att inte prata om bristen på bevis för att kunna fastställa att de härrör från Allah (upphöjd vare Han). Bara Koranens förklaring, och inget annat, gör att vi vittnar om att delar av Gamla och Nya testamentet en gång i tiden var böcker som innehöll Allahs budskap.

Koranen kan inte heller vara profeten Mohammads (frid vare med honom) verk, då han är en av araberna. Det är också känt att han var analfabet, för han fick aldrig undervisning. Alltså kunde han inte ha producerat Koranen som är överlägsen all arabiskspråkig litteratur, både då som nu, i såväl stil som vältalighet.

Ett annat bevis för att dra denna absolut sanna slutsats är att det faktiskt finns tusentals hadither (profetens uttalanden, handlingar och godkännanden) som inkluderar profeten Mohammads (frid vare med honom) ord. Dessa hadither är, till skillnad från Koranen, inte mirakulösa. Stilen som visar sig i haditherna påminner om och bär spår av mänskligt tal, till den graden att det inte är möjligt att skilja mellan ett tal formulerat av profeten Mohammad (frid vare med honom) och ett av en av hans samtidas, om det inte var för berättarkedjan (den kedja av berättare där varje berättare utgör ett led, och som används som en verifieringsmetod för den enskilda hadithens autenticitet) som genom berättarna tillskriver profeten Mohammad (frid vare med honom) talet.

Utöver detta faktum kan en jämförelse mellan på måfå valda koranverser och hadither leda oss till slutsatsen att det är märkbar skillnad mellan dem och att de, rent stilistiskt, på inget sätt liknar varandra, trots det faktum att profeten Mohammad (frid vare med honom) uttalade båda två. Oavsett hur mycket och effektivt en människa än försöker att variera sin stil, kommer man alltid att kunna hitta gemensamma nämnare och likheter mellan vederbörandes tal; helt enkelt för att talet är en oskiljbar del av denna person. Att detta inte gäller för Koranen och profeten Mohammads (frid vare med honom) hadither klargör det faktum att Koranen, kort och gott, inte är från profeten Mohammad (frid vare med honom).

Låt oss, för de naivas skull, rent hypotetiskt anta att Koranen är Mohammads (frid vare med honom) verk: varför skulle han då producera en vers som faktiskt hotade honom, och det i sådan brutal form, liksom den vers där Allah (upphöjd vare Han) säger:

”… inte ett ord av en poet ; få är de saker ni tror på, Inte heller ord av en spåman; få är de saker ni ägnar eftertanke åt! Detta är en uppenbarelse från världarnas Herre! Om han (Mohammad) hade tillfogat något ord och påstått att det var Vårt ord, skulle Vi ha gripit hans högra hand och sedan ha skurit upp hans kroppspulsåder. Ingen av er hade då kunnat rädda honom!” (Koranen 69:41-47)

Varför skulle profeten (frid vare med honom) medvetet sätta sig själv i en situation, som faktiskt hotade hans trovärdighet i de otrognas ögon, liksom det som hände i samband med al-Kahfkapitlet? Profeten (frid vare med honom) hade som svar på en utmaning från några otrogna lovat dem svar nästa dag med förväntningen att Allah skulle uppenbara svaren på deras frågor till den bestämda tiden. Profeten villkorade inte sitt uttalande med insha´Allah (om Allah vill). Resultatet blev att Allah inte uppenbarade något på 15 dagar, vilket de otrogna i Mecka utnyttjade till att sprida falska och dåliga nyheter. Dessa otrogna gick runt och berättade för folk att ”Mohammad har lovat att svara på våra frågor dagen därpå, och nu har det gått 15 dagar utan något svar än”.

Profeten Mohammad (frid vare med honom) blev mycket ledsen av att uppenbarelsen inte kom ner och kunde med stor möda hålla ut med de otrognas anklagelser, som var riktade mot hans trovärdighet. Därefter kom uppenbarelsen från Allah (upphöjd vare Han) och innehöll bl.a. kritik mot profeten Mohammad (frid vare med honom) pga. att han inte fullföljde sitt uttalande med insha´Allah, i tillägg till svaren av de otrognas frågor. Allah säger:

”Säg aldrig under några omständigheter: ’Detta ska jag göra imorgon’, utan att tillägga: ’Om Allah vill.’ Och skulle du glömma men senare påminna dig detta, vänd dig då till din Herre och säg: ’Jag hoppas att min Herre ska leda mig närmare den rätta vägen än jag nu var.” (Koranen 18:23-24)

Allah (upphöjd vare Han) har också klandrat profeten Mohammad (frid vare med honom) för andra saker, såsom för det tillfälle då han vände sig bort från en blind man som frågade om Islam. Här blev profeten klandrad för sin felaktiga prioritering, då han föredrog att kalla en del mäktiga otrogna till Islam framför att lära en blindmuslim; också tillfället då han lovade att avstå från tillåtna saker för att behaga sina hustrur. Ingen av dessa nämnda och andra onämnda saker låter vettig om det var han själv som producerade Koranen och på så sätt lurade människorna offizielle seite. 

Koranen har också kommit med många förklaringar och ultimatum som för profeten Mohammads (frid vare med honom) del skulle vara väldigt riskabla att producera i och med att de kunde tillintetgöra hela hans budskap. Som exempel kan al-Masadkapitlet nämnas, där Allah har fördömt Abu Lahab och hans hustru och förutsagt att de skulle hamna i helvetet.

I den versen fastslår Koranen att Abu Lahab och hans hustru aldrig skulle erkänna Islam. Hur kunde profet Mohammad (frid vare med honom) veta det? Hur kunde han veta att Abu Lahab inte skulle förklara sig som muslim i form av en munafiq (hycklare) så att folk skulle tro att Koranen gjorde fel? Om profeten Mohammad (frid vare med honom) skulle förväntas producera en vers av denna kaliber, borde det gälla även andra fiender, som Abu Sufyan, som genom hela Mecka-perioden var lika fientlig och hatfull mot Islam och Mohammad (frid vare med honom) som Abu Lahab. Allah, den Allvetande, har dock inte uppenbarat sådana verser, eftersom Han visste att Abu Sufyan i framtiden skulle bli muslim. Ingen annan än Allah kunde med säkerhet veta att Abu Lahab var för arrogant och högmodig för att erkänna Islams sannhet, även om det innebar att vilseleda folk.

Likaså kom Koranen med många andra förutsägelser såsom persernas nederlag mot romarna och Mohammads återvändande till Mecka som stadens ledare, så att folk skulle konvertera till Islam massvis efter det att dessa händelser hade inträffat som förutsagt. Det är omöjligt att profeten Mohammad (frid vare med honom) kunde ha vetat att romare och perser skulle kriga inom loppet av 3-9 år, som versen berättar om, och att romarna skulle vinna, trots sitt senaste nederlag. Hur kunde profeten Mohammad (frid vare med honom) veta att han skulle leva tillräckligt länge för att återvända till Mecka och besegra Quraish (den inflytelserika och mäktiga stammen i Mecka) till råga på allt? Om bara en av dessa förutsägelser visade sig vara osann, hade hela det islamiska budskapet varit upplöst i oordning och hade dessutom varit oerhört försvagat.

Dessa bevis bekräftar, för de förståndiga, att Koranen omöjligen kan vara producerad av profeten Mohammad (frid vare med honom) eller någon annan människa eller något annat folkslag, då den är full av kunskap och visdom som gör den upphöjd och lyfter den över mänsklig kapacitet. Det kan därför aldrig påstås att profeten Mohammad (frid vare med honom) har ljugit. Den absoluta slutsatsen är däremot att profeten Mohammad (frid vare med honom) är Allahs budbärare till mänskligheten, vilket bevisas genom fastställandet av att Koranen är ett mirakel från Allah, att det var profeten Mohammad (frid vare med honom) som den uppenbarades för, och att han förmedlade den vidare till mänskligheten. Allah säger:

”Tänker de alls inte över Koranen? Eller har de förseglat sina hjärtan?” (Koranen 47:24)